malinmojje

Igår var jag på en undersökning som jag hade våndats för i flera månader. Genomförde en gaskoskopi och en koloskopi. Har haft en massa besvär med min mage under hela mitt liv i stort sett. Men för lite mer än 1 år sedan så förvärrades detta kraftigt. Fick smärtor i magen, var illamående, fick magkatarr, kunde knappt äta nått annat än fil. Fick då täffa en dietist som skulle hjälpa mig med vad jag kunde äta och inte. Lärde mig väl inte så mycket. Det vara bara frukt, mycket grönt och proteiner som gällde. Trotts denna förändring i kosten så kvarstod fortfarande mina besvär. Då bestämde jag och min läkare att jag skulle genomför en gaskoskopi och en koloskopi för att se så att det inte fanns några tarmsjukdomar eller fel i tarmarna.

Det var nog ett av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag var rädd för gaskoskopin, men den var ingenting jämnfört med koloskopin. Om man ska förklara känslan så kändes det som att någon bokstavligen var i mina tarmar och rota runt (vilket dem var), rev lite på tarmarna så det började blöda, fyllde tarmarna med luft så dem typ sprängdes. Det var hemskt. Jag brukar inte grina när jag gör illa mig. Är mer en känslosam person när det gäller psyket. Men jag grina så mycket av smärtan. Usch. Dock fick jag dubbel dos med lugnande plus att sköterskorna behandlade mig som att jag vore deras barn, underbara kvinnor. Eftersom att jag fick så mycket lugnande så kommer jag inte ihåg allt som hände. Det jag minns förutom känslan var att det inte var någon fel på mina tarmar. Det syndes att jag hade ätit nyttigt och lev hälsosamt. Härligt. Så idag när all lugnande har gått ur min kropp och jag har kommit tillbaks till mitt vanliga jag känner jag en otrolig stolhet och styka att jag gjorde det. Att jag inte banga ur (vilket jag tänkte typ 1 vecka innan). En klapp på axel från mig själv till mig själv =)